Utan språk ingen förståelse!

Språkförmågan är primär i förhållande till läsförmågan i utvecklingen hos det enskilda barnet. När barnet står i beredskap att lära sig läsa är det därför viktigt att ha ett språkligt fundament att utgå från. I det här övergripande kapitlet ska vi se närmare på en aspekt av språkförmågan, närmare bestämt språkförståelsen. Vad innebär det att förstå ett språk? Vilka färdigheter kan barnet dra nytta av i läsutvecklingen?

Konsten att definiera språkförståelse

Det finns ingen entydig definition av språkförståelse som inte är självförklarande av typen ”språkförståelse är att förstå språk”. Däremot finns det många beskrivningar av bristande språkförståelse, t ex i utredningar av språkstörningar. Varför är det så? En anledning kan vara att begreppet språkförståelse ses som så självklart och grundläggande. En annan att språkförståelse är en slags samlingsbeteckning som rymmer flera möjliga förståelsenivåer, något som behandlas längre ner. Om man nu ska välja en definition är det därför ett ställningstagande: Språkförståelse innebär att ta till sig avsikten i ett språkligt meddelande.[1]

Parallellt med det talade språket finns också olika visuellt-gestuella språk, det vill säga teckenspråk som används i dövkulturerna i världen. De är fullvärdiga språk som använder sig av ett annat förmedlingssätt än tal. I det här avsnittet avser vi dock förståelse av ett språk, såväl talat som skrivet, och oavsett om det är man själv som pratar, hör eller läser det.

Målet för all läsning är ju att ta till sig innehållet, förstå med allt vad det innebär av upplevelser och/eller kunskapstillägnanden. För att nå dit krävs att läsaren har lärt sig och har automatiserat den tekniska sidan av läsningen, avkodningen. Läsning är alltså en komplex aktivitet som vilar på båda dessa fundament, språkförståelse och avkodning.

Talat och skrivet språk

God språkförståelse är en bra grund för framgångsrik läsning. Det innebär inte att språkförståelse är samma sak som läsförståelse. Här i Sverige dröjde det ganska länge innan skolan aktivt började uppmärksamma behovet av att undervisa i och om läsförståelse just för att man satte likhetstecken mellan språk- och läsförståelse, och språket kunde ju eleverna redan. Men talat och skrivet språk präglas av att de har olika syften och förutsättningar och därför ställer de också olika krav på förståelsen. Lite förenklat kan man säga att talspråket har ett vardagligare ordförråd och enklare syntax med många samordningar, upprepningar, tvekpauser och avbrott. Skriftspråket är informationstätare, med mer avancerat ordförråd och komplexare satsbildning. Så här kan en översikt av några viktiga skillnader se ut.[2]

Det talade språket sker här och nu, talaren och lyssnaren ser samma saker och kan hänvisa till dem genom pekningar eller ord som den där, grejen. Talaren anpassar sitt språk till lyssnaren. Lyssnaren kanske inte hör eller förstår något, då är det bara att be talaren upprepa eller förtydliga. I skrift är läsaren helt hänvisad till författarens språk, stil och uppfattning om läsarens förkunskaper. Läsaren kan inte avbryta och säga Vad menar du?

Högläsningens roll för läsning och språkförståelse

Eftersom skriftspråket skiljer sig från talspråket i så många avseenden har högläsning en viktig funktion redan i de lägre åldrarna. Högläsningen är ju ett titthål in i det skrivna språket.[3] När man läser högt för barnet lär det känna skriftspråkets särart och får ett försprång i läsinlärningen, och läraren kan använda högläsningen som ett sätta att bredda elevernas förtrogenhet med olika genrer. Ytterligare en gynnsam effekt av högläsningen är att mötet med en mer avancerad vokabulär och komplex satsbyggnad, samt, inte minst mötet med nya världar, utvecklar själva språkförståelsen.[4]

Nivåer av språkförståelse

Inledningsvis konstaterades att det inte är självklart hur man definierar begreppet språkförståelse. Anledningen till det är att man kan förstå något som yttras på olika nivåer och att innebörden av begreppet därför måste tolkas i relation till vilken nivå man avser. Låt oss ta ett exempel från en vardagssituation. Det ligger en diskhandduk på ett bord i köket. Den vuxne säger: -Diskhandduken ligger på bordet. För att förstå yttrandet måste man känna till ordens betydelse och deras grammatiska relation till varandra. Gör man det förstår man yttrandets bokstavliga betydelse. I det här fallet säger den vuxne detta till sin tonårsson. Sonen nickar och säger: – Ja jag ser det. Har han då förstått? Ja på en nivå, han har förstått vad som faktiskt sägs, den bokstavliga betydelsen. Men han har inte tagit till sig den faktiska, avsedda betydelsen i just den här situationen, nämligen att det är en uppmaning att torka disken. Har han då egentligen förstått yttrandet?

Det är inte ovanligt att en och samma språkliga form kan ha olika funktioner så som vi ser ovan, och då gäller det att förstå vilken tolkning som är den rätta i den aktuella kontexten. Det här gäller förstås i både talad och skriftlig kommunikation. Ett annat exempel på skillnaden mellan bokstavlig och avsedd betydelse är ironi. Själva definitionen av ironi är ju att man säger en sak och menar raka motsatsen.– Å vilken stor tårtbit jag fick! betyder då – Å vilken liten tårtbit jag fick.

Några skulle hävda att ytterligare en sak bör ingå i definitionen av språkförståelse, nämligen att kunna agera adekvat på det som sagts. Tonårssonen i det första exemplet skulle då svara, antingen Ok, jag torkar eller Har inte tid. Båda är adekvata reaktioner. De här olika språkförståelsenivåerna kan illustreras i en triangel, där de högre nivåerna bygger på och förutsätter de lägre.

Olika nivåer av språkförståelse där den bokstavliga förståelsen utgör basen för kommande nivåer.

Alla som lärt sig ett nytt språk har upplevt hur den mentala ansträngningen som krävs för att förstå den grundläggande betydelsen blockerar tillträdet till högre tolkningsnivåer. Ironiska yttranden tas på allvar och skämten landar först när alla andra skrattat färdigt, om ens då. Samma fenomen upplever den ovane läsaren, den som av olika anledningar inte har automatiserat avkodningsförmågan.  

Men, och det är viktigt, vilken nivå man väljer att stanna på har inte enbart med förmågan att göra, utan kan också vara ett resultat av praktiska överväganden. Man väljer den nivå som behövs i situationen.

Språkförståelsens olika komponenter

Det föregående avsnittet visar att man kan förstå det som sägs mer eller mindre djupgående. En annan infallsvinkel är att närmare syna vilka grundstenar som tillsammans bygger upp språkförståelsen. Man brukar nämna ett antal grundläggande komponenter:[5]

  • ordförråd
  • språkstruktur
  • bakgrundskunskap
  • textstruktur
  • tolkningsstrategier

Samtliga komponenter kommer i det som följer att beskrivas i tur och ordning. Komponenterna behandlas dessutom mer utförligt i andra kapitel.

Ordförråd

En viktig komponent för språkförståelse är ordförrådet. Med ordförråd menas det förråd av ord som ingår i ett språk eller som behärskas av en enskild språkbrukare. Orden finns lagrade i vårt mentala lexikon. Varje ord har en eller flera betydelser, en ljudform (uttal) och – om man är läskunnig – en skriftform. De har också en syntaktisk markering. Det kan till exempel vara ett substantiv, adjektiv eller verb, men just det har inte alla medveten kunskap om. Kunskapen yttrar sig istället indirekt, i att vi använder orden rätt i en mening.[6] Ett omfattande ordförråd är nyckeln till en god språkförståelse eftersom det ger en rik uppsättning av begrepp, ordens innehållsliga kärna. Men det är inte bara omfattningen som är viktig, utan också innehållsdjupet i varje ord, hur många delbetydelser av varje ord vi känner till och hur väl vi kan länka ordet till andra ord.[7] Ordet stoppa har t ex flera olika betydelser, en del besläktade.  Stoppa bollen eller stoppa bilen gör man på olika sätt, men gemensamt är ändå att en rörelse framåt avslutas. Men stoppa strumpor ? Och stoppa korv? Och när vi bygger upp innehållet under tolkningsprocessen väcks de olika associationer som ett ord ger.

Språkstruktur

Den andra grundstenen utgörs av språkstrukturerna, resultatet av språkets regler (syntax), för hur man får kombinera ord till satser och meningar för att därmed avlocka dem sitt innehåll. De redskap som finns till hands används på olika sätt i världens språk. En betydelsebärande princip är ordföljden, där svenskans basordning är Subjekt Verb Objekt, SVO. Kalle jagar hunden betyder inte samma sak som Hunden jagar Kalle. En annan är grammatiska morfem med vars hjälp man bland annat kan sätta den grundläggande ordföljdprincipen ur spel. I satsen Kalle jagades av hunden är Kalle inte längre subjekt, fastän ordet står först i satsen. Sådana avvikelser från den grundläggande ordföljden lärs in förhållandevis sent i språkutvecklingen. Ett barn i tre-fyraårsåldern skulle säga att det är Kalle som jagar eftersom Kalle kommer först i meningen. Även om området inte är lika väldokumenterat så finns det flera studier som påvisar ett samband mellan grammatisk kunskap och läsförståelse.[8]

De grammatiska morfemen används för mycket annat, som att signalera dåtid eller nutid, singularis eller pluralis, bestämdhet eller obestämdhet. Distinktionen bestämdhet -obestämdhet används ofta för att signalera om en viss information är känd eller ny och har därför en viktig funktion i innehållsbygget. Samma funktion har pronomen.

Så här kan det se ut hur pronomen används:

En lastbil svängde runt hörnet. Den tutade på en gammal dam. Den gamla damen hytte med näven.

Det här sättet att med grammatiska morfem signalera vad som är givet/känt och vad som är nytt är ett sätt att skapa sammanhang och mening. Om sista meningen istället varit En gammal dam hytte med näven blir tolkningen att det var en annan gammal dam som reagerade. Språket har många fler nycklar som hjälper oss att skapa sammanhang och förstå det som sägs eller läses. Med ord som

men

eftersom

därför att

tack vare

så att

för att

sedan

exempelvis

kan vi förstå hur satser hänger ihop i meningar och hur meningar i sin tur länkas till varandra.

Bakgrundskunskap

Kunskapen om typiska, återkommande företeelser lagrar vi som mönster och de utgör en del av vår allmänkunskap. Bakgrundskunskap, ibland kallad förförståelse, är den del av individens allmänkunskap som aktiveras för att möta en given kommunikativ situation. Hur vi tolkar en replik eller en text beror på vilket sammanhang de ingår i och vad vi lärt oss är typiskt och förväntat i just det sammanhanget. För att rätt förstå Nisse spelar med oss idag behöver vi veta vilka ”oss” är (vuxna, barn, vängäng där lyssnaren ingår) och vem Nisse är och vad de brukar hålla på med (musik, datorspel, sport). Bakgrundskunskap är därför också central för att förstå vad någon menar. Många undersökningar har påvisat hur avgörande bakgrundskunskapen är både för språk- och läsförståelsen[9].

Begrunda till exempel följande sekvens:

Tänk dig att du vaknar en morgon pigg och utvilad. Väckarklockan har gått sönder.

Vad händer här? Inga sambandssignaler till hjälp. Här förlitar sig författaren på att läsaren har och kan mobilisera bakgrundskunskap om morgonrutiner och dito missöden. Läsaren förväntas dra slutsatsen att en trasig väckarklocka innebär att man har försovit sig och därför är utvilad.

Textstruktur

Textstruktur handlar om hur texten till innehåll och form är organiserad och utformad för att presenteras för mottagaren. Vi har specifika uttryck som markerar vad som kommer när i texten: inledningsvis, i nästa avsnitt, för det första, till sist. Vi använder oss också av styckeindelningar, disposition och rubriksystem. Exakt hur det ser ut styrs av vilken genre texten tillhör. I en tidningsartikel hittar vi rubrik, ofta en ingress, alltså en sammanfattande text i fetstil, och underrubriker. Skönlitterär text har kapitel, med eller utan kapitelrubriker, i övrigt oftast bara styckeindelningar. Instruktioner, som recept och bruksanvisningar använder sig av listor (ingredienser) och numrerade tillvägagångssätt.  Kunskapen om genretypiska textstrukturer ger läsaren vägledning i hur texten ska läsas, vilka tolkningsstrategier som är lämpliga och vilka typer av slutsatser som kan dras utifrån texten.

Tolkningsstrategier

Tolkningsstrategier är strategier för att tolka och förstå en text. Vilken strategi man väljer beror bland annat på syftet med lyssnandet eller läsandet, men också på vilka utmaningar som texten ställer läsaren respektive lyssnaren inför. Här följer ett smakprov på genretypiska texter, en nyhetsnotis, en insändare, och ett utdrag ur en skönlitterär text. Nyhetsnotisens funktion är att vara faktainriktad och kräver uppmärksamhet på att besvara frågorna vem, när, var och vad/hur. Insändaren är en subjektiv inlaga och läsaren behöver fundera över vilka åsikter som framförs och grunderna för dessa. Det skönlitterära fragmentet inbjuder till upplevelseläsning, att föreställa sig och leva sig in i det som beskrivs.

BILDER PÅ GENRETYPISKA TEXTER

Med hjälp av kunskap om ord och deras betydelser och om principerna för hur de får kombineras till större enheter konstruerar vi innehållet i en sats. Textstrukturer fogar samman dessa till större innehållsliga enheter.  Den aktiverade bakgrundskunskapen, och där ingår ju kunskap om genretypiska texter, hjälper oss att skapa en tolkningsmodell för situationen där vi kan införliva innehållet på ett meningsfullt sätt.[10]

Sammanfattning

Denna inledande artikel om språkförståelse har definierat begreppet språkförståelse samt redogjort för skillnaden mellan talat och skrivet språk. Olika grundkomponenter som ingår i språkförståelse har beskrivits. Mer om bakgrundskunskap, textstruktur samt tolkningsstrategier finns att läsa i artikeln om läsförståelse. De två övriga komponenterna, ordförråd samt språkstruktur behandlas mer ingående i varsin egen artikel.

Författare

Christina Hellman

Christina Hellman är lektor i allmän språkvetenskap och har varit verksam som prefekt vid institutionen för lingvistik på Stockholms universitet där hon bland annat undervisat om läsprocessen under många år. Sedan 2013 är Christina ordförande vid Svenska Dyslexiföreningen. Läs mer om den här.

Referenslista

[1] Treiman, R., Clifton, C., Jr, Meyer, A. S. & Wurm, L. H. (2003). Language comprehension and production. Comprehensive Handbook of Psychology, Volume 4: Experimental Psychology. http://people.umass.edu/cec/languagecomprehension.pdf.pdf (hämtad 2016-12-03).

[2] Bearbetning ur Linell, P. 1982. Människans språk. Stockholm: Liber.

[3] Dominkovic´, K., Eriksson. Y. & Fellenius, K. (2006). Läsa hög för barn. Lund: Studentlitteratur.                    

[4] Edwards Santoro, L., Chard, D.J., Howard, L. & Baker, S.K. (2008). Making the very most of classroom read-alouds to promote comprehension and vocabulary. The Reading Teacher, 61, 396-408.

[5] Scarborough, H. S. (2001). Connecting early language and literacy to later reading disabilities: Evidence, theory, and practice. In S. Neuman & D. Dickinson (red.) Handbook for research in early literacy . New York: Guilford.

[6] Levelt, W. J. M., Roelofs, A. & Meyer, A. S. (1999). A theory of lexical access in speech production. Behavioral and Brain Sciences, 22, 1–75.

[7] Ouellette, G. P. (2006). What’s Meaning Got to Do With It: The Role of Vocabulary in Word Reading and Reading Comprehension. Journal of Educational Psychology, 98 (3), 554-566.

[8] Oakhill, J. & Cain, K. (2007). Introduction to comprehension development. I J. Oakhill and K. Cain (red.) Children’s comprehension problems in oral and written language. New York: Guilford Press.

[9] Willingham, D. T. (2006). How knowledge helps: It speeds and strengthens reading comprehension, learning – and thinking. American Educator, 30, 30-37. 

[10] Kintsch, W. (1998). Comprehension: A paradigm for cognition. Cambridge, UK: Cambridge University Press.