Vår hjärna påverkar läsinlärningen

Hjärnan är mycket formbar och det ger oss en enorm potential att träna upp färdigheter såsom att läsa. En elev som får känna på hur det är att lyckas och som känner att det lönar sig med ansträngning blir även motiverad av att lära sig mer.

I det här avsnittet kommer du att få läsa om motivationens betydelse för hjärnan samt hur du kan tillämpa denna kunskap i din undervisning. Du får även en introduktion till hur hjärnan fungerar och hur du kan använda denna kunskap för att skapa en effektiv pedagogisk process

Hjärnans formbarhet påverkar hur vi lär oss

Hjärnan är komplex och det är värdefullt att veta lite om hjärnans grundfunktion för att bättre förstå vad som är bra undervisningspedagogik. Det är vanligt att göra stora förenklingar när man ska förklara hjärnans funktion. Ofta används till exempel gamla idéer om att olika funktioner har en specifik placering (som att höger hjärnhalva står för det konstnärliga och kreativa medan den vänstra hjärnhalvan står för det språkliga och intellektuella). Det finns risker att komma till felaktiga praktiska slutsatser om man inte utgår från den kunskap som beskriver hjärnan som ett system.

Vi föds alla med en hjärna som har ett program för att utveckla den. Programmet är dikterat av generna och i det ingår att hjärnan hos alla barn utvecklas på liknande sätt, men att slutresultatet påverkas av vad omgivningen erbjuder längs vägen eftersom hjärnan är plastisk och formbar – nästan som modellera. Formbarheten gör att vi kan träna upp nya färdigheter. Denna egenskap har hjärnan under hela livet, men den är som allra bäst under de första levnadsåren.

Övning ger färdighet – informationshanteringen i hjärnan effektiviseras

Antalet nervceller i hjärnan ”exploderar” redan under fosterstadiet och ett nyfött barn har ett överskott av nervceller i hjärnan, neuron. Man räknar numera med att människans hjärna består av omkring 130 miljarder neuron. Till det kommer uppemot en biljon (1 000 000 000 000) stödjeceller, som bland annat sköter transport av näringsämnen i hjärnan. Med så många nervceller räcker inte den genetiska informationen för att ge alla instruktioner till varje enskild cell utan utvecklingen styrs av några grundläggande principer som sammanfattas med begreppet självorganisering. Ju mer en cell används desto fler kontakter bygger den med andra nervceller. Kontakterna kallas synapser och kommunikationen sker med kemiska budbärare mellan cellerna och genom elektriska fenomen inom cellen. När hjärnan byggs om av sin trafik blir också bearbetningen av informationen snabbare och säkrare. Det blir alltså så att när signalerna tar samma vägar många gånger kommer dessa synapser att förstärkas. Att celler som ”fyrar av” tillsammans kopplas ihop med varandra i nätverk, kallas Hebbs princip.[1] Den innebär att sådant man tränar lite envist på blir lättare och mer rätt med tiden. Men den innebär också att vissa saker inte kan läras in som kunskap utan istället måste nötas direkt in i systemet som sköter hjärnfunktionen, det vill säga läras in som en färdighet. Att till exempel avkoda skriven text är en färdighet som behöver ha hög automatisering och därmed stora doser med träning för att bli tillräckligt bra. Hebbs princip blir alltså en direkt anvisning om hur träning av en funktion kan ske. 

Under de första åren byggs massor av nätverk mellan olika delar i hjärnan. En del ”rivs” ganska snart och många neuron försvinner också redan under barndomen. De som inte används förlorar man – ”use it or lose it”.  Den här snabba utvecklingen i hjärnan gör att vissa saker, såsom färdigheter, är lätta att lära sig som barn men kräver långt mer träning att lära sig som vuxen. Det är ingen tillfällighet att de som blir världsmästare i exempelvis tennis, golf eller slalom (som alla är sporter som kräver mycket koordination), oftast börjar mycket tidigt i livet att nöta in den tids- och rumskoordinationen som krävs. På samma sätt blir de som tidigt får en automatiserad läsning också oftare goda läsare som vuxna.

I de nätverk som används mycket blir på samma sätt synapserna effektivare och kommunikationen sker till slut mer eller mindre automatiskt. Det är en del av hjärnkemin bakom lärandet. När vi lär oss något nytt, som att spela ett instrument, kan man se med hjärnavbildningsteknik att vissa delar av hjärnan ”växer”.  Hos exempelvis en pianist aktiveras ett mycket större område i hjärnan av att höra pianomusik, än hos andra.[2]

Hjärnans informationshantering sker på flera sätt

Samtidigt som det finns nästan oändligt många nervceller så är trafiken i hjärnan rätt långsam, ungefär 100 meter per sekund. Detta kan jämföras med en dator som kör nära ljusets hastighet. Hjärnan är ungefär 3 miljoner gånger långsammare. Ändå kan vi gå, hålla balansen och tala samtidigt. Hjärnan har flera trick för att fungera mot en omvärld som ändrar sig hela tiden.[3]

  • Parallella processer: Det första tricket som används är att göra många saker på en gång i hjärnans massivt parallella struktur. Det gör det möjligt att klara av flera saker samtidigt men det ställer krav på tidssamordning av alla olika processer. Det betyder att när för mycket händer på en gång och särskilt om flera saker ska styras samtidigt så kan de störa varandra.
  • Hårdprogrammerade grundprocesser: Genom att till exempel nöta in färdigheten att i motoriksystemet kan det efter träning göras med en enkel order utan att det tar plats i arbetsminnet. När man går de första gångerna måste man i minnet processa väldigt mycket, hela tiden. Det blir en mycket mer arbetsam och därmed störningskänslig process.
  • Förutsägelse: Flera hårdprogrammerade grundprocesser kan läggas på rad och därmed bli en färdig sekvens som kan utföras utan att man behöver tänka, vilket är en stor fördel. Nackdelen som följer med detta är att processen blir svår att modifiera längs vägen.
  • Reduktion av informationsbearbetningen: Hjärnan arbetar genom att programmering av beteende sker samtidigt med programmering av en kopia på hur det kommer att kännas när handlingen utförs. Kopian läggs i känselsystemet. Då vet man redan hur det kommer kännas när man till exempel sätter ner foten. Då blir känselintrycket oviktigt och behöver inte tänkas på eftersom det stämmer med förutsägelsen. Det gör det möjligt att bara arbeta med skillnader från det förutsagda vilket är mycket mer effektivt.

Meningen med all inlärning är att få en effektiv informationshantering och att kunna hantera allt som händer och till exempel undvika faror och istället uppnå det man vill. Alla principer ovan pekar mot att det är nödvändigt med träning av språket, läsningen och skrivandet för att man ska få färdigheter som stödjer förståelsen och inte bara känns som något arbetsamt.

Färdigheter och kunskaper lärs in på olika sätt

Det finns två helt olika sätt att lära sig något. Det som evolutionen först utvecklade är systemet som lär in genom sin egen användning. Det handlar om färdigheten ”att”, det vill säga sådant man lärt sig men inte vet ”hur”. Man brukar tala om färdigheter i motsats till kunskaper. Färdigheter tränas in genom att man gör samma sak flera gånger. Efter ett tag går det lätt och det hela känns automatiskt. Att gå, hålla balansen, cykla och simma är bra exempel. Att lära sig att läsa bra bygger mycket på färdighetsträning, framförallt avkodningsfärdighet.  Genom att förstå hur man utvecklar färdigheter förstår man att mängdträning av avkodning av ljud, läsning av ord, skriva bokstäver och ord och så vidare behövs för att nå den nivå som krävs för att läsningen ska vara till barnets hjälp och inte ett hinder i skolarbetet. Färdighetsträningen sker i de delar av hjärnan som utför det hela. Tränar man avkodning av ljud så utvecklas just det området.[4]

Kunskaper bygger på en helt annan princip och är ganska beroende av den inre språkfunktionen. Kunskaper kan man beskriva och berätta om, göra kategorier inom och knåda innehållet i. Det bygger på det episodiska maskineriet och utvecklades långt senare än det andra systemet. Det senare systemet lär man sig genom att man upplever en episod, till exempel en film, och sedan kan man återberätta filmens skeende. Minnet kan långt senare återuppväckas om man får se en snutt av filmen igen. Just förmågan att hantera kunskap med tänkande är en kärnfunktion i det som kallas kognitiv förmåga. Och all kognitiv förmåga bygger på att långtidsminnet fungerar bra. Kunskapssystemet och långtidsminnet har också betydelse för läsinlärning och språkutveckling. Det område som hanterar långtidsminnet är hjärnbarken (hjärnans ytlager där nervcellerna finns) och är mest koncentrerat i pannloben och hjässloben. Eftersom minnen är sammansatt information från olika ursprung finns hippocampus, hjärnans ”bibliotekarie”, som håller reda på var kunskapen är lagrad och också hjälper till i formandet av minnet. Det här systemet är lätt att trötta ut och det fungerar inte alls lika bra om man inte är koncentrerad på det man ska lära sig. När man ljudar sig igenom en text, på grund av att man inte kan läsa tillräckligt bra, är det detta system som belastas. Det är mycket jobbigare att läsa utan automatiserad avkodning. Som lärare märker man att barnen som inte läser på en tillräckligt automatiserad nivå snabbt blir uttröttade och det är lätt att tolka det som att de inte vill koncentrera sig. I själva verket är det deras ”hjärnbibliotekarie” som behöver vila.

Lärandet i hjärnans kunskapssystem är kopplat till långtidsminnesfunktionen. I långtidsminnet kodar vi in upplevelser, till exempel om det var soligt när vi gick till skolan i morse (episodiskt minne), eller information, som fakta om hur många SM-guld Rosengård vunnit eller var lommens sydligaste häckningsplats ligger (semantiskt långtidsminne). Flera av läsandets olika delfärdigheter bygger först på en instruktion som leder över till en färdighet med hjälp av mängdträning eller mängdexponering. Först då kan man tala om att automatisering har utvecklats.

I språkutveckling hänger allt ihop. Ett barn som blir talat med talar bättre och utvecklar ett rikare språk. Ett rikare språk och ordförråd gör läsinlärningen lättare och ger en snabbare väg till fonologisk medvetenhet. Det i sin tur ger en bättre alfabetisk och automatiserad läsning som i sin tur snabbare utvecklar det abstrakta tänkandet, vilket i läsfärdighetskomponenterna är kopplat till innehållsförståelsen. Då kommer alla andra ämnen i skolan att gå lättare. När den kedjan är klarlagd blir det lättare att förstå hur kritisk läsinlärningen är för att alla ska kunna lyckas i skolan.

Färdigheter och kunskaper konsolideras i minnet

Att lära in något är egentligen detsamma som att sätta minnesspår i hjärnan, oavsett om det är en färdighet eller en kunskap. Att etablera ett minne tar tid och det kallas för konsolidering av minnet. Det är en rad händelser som ska ske för att konsolidering ska lyckas. Nya kontakter, nya proteiner och förändring av nervcellens egenskaper är exempel på allt som ska hända. Under den perioden ska helst systemet få vara i fred. Mycket av konsolideringen sker när man sover och det finns forskning som visat att det som ska kodas in repeteras i hjärnan och det som inte kan förstås eller inte hänger ihop suddas ut. Att förstå det man ska lära sig och ha ett sammanhang är alltså en viktig grund för att kunna gå i skolan och lyckas. När ett minne är konsoliderat blir kunskapen eller färdigheten åtkomlig på ett lätt sätt och det kostar väldigt lite energi att nå minnet. Det sparar alltså ansträngning att kunna en sak ordentligt.

Det finns en skillnad i stabiliteten mellan färdighetsminnet och det episodiska minnet. Färdighetsminnet är ofta väldigt starkt inkodat och blir livslångt. Har man en gång fått en handstil, ett sätt att gå eller ett sätt att skriva på ett tangentbord så gör man det i fortsättningen och det är bara om man tänker på att inte göra som man brukar, som man under hjärnbarkens kontroll kan ändra hur man utför en sak. Men så fort man blir stressad eller inte tänker på det så går man tillbaka till det gamla arbetssättet igen. Det lönar sig därför väldigt mycket att göra rätt från början så att man inte nöter in felaktiga mönster som senare ligger kvar och stör de riktiga. För läsning gäller till exempel att ortografiska ordbilder, som nötts in så att man uppnått en automatiserad avkodning, gör att läsningen flyter på och antalet fel och stakningar avtar.

Det episodiska minnet är mindre stabilt. Ny kunskap kan lagras ovanpå gammal och en sak som man tidigare förstått kan ge ett sammanhang till ny kunskap. Den episodiska berättelsen blir på det sättet ett fångstnät för att förstå nya saker.

Det måste vara jobbigt att lära sig!

Det är en helt fundamental egenskap i alla minnessystem som fungerar så trögt i inlärningen, oavsett om de stöder färdigheter eller kunskaper. Detta kallas för plasticitet-stabilitetsdilemmat och var ett fenomen som tidigt påvisades när man experimenterade med hur man skulle kunna få datorer att lära sig saker utan att ge dem direkta instruktioner (artificiella inlärningssystem). Gjorde man systemen alltför stabila kunde de inte lära sig något nytt men om man gjorde dem för flexibla kunde de lära sig allt men skrev då också snabbt över gamla minnen och allt resulterade i en katastrofal glömska. Därför finns det en tröghet att koda in ny information och all ny information testas mot gammal kunskap i hjärnan för att minska mängden information som ges tillträde till minnet.

Arbetsminnet används för att hålla något i medvetande under sekunder

För att klara av att koda in ny kunskap och plocka fram gammal kunskap ur långtidsminnet så har vi en hjärnfunktion som kallas arbetsminnet. Arbetsminnet används alltså för att hålla något i medvetandet under sekunder. Det räcker ungefär till att komma ihåg ett nytt telefonnummer. Blir man störd så kan man inte komma ihåg det, men allt som passerar ligger kvar en stund där innan det suddas ut.

Är man fokuserad på vad som passerar arbetsminnet så blir det mycket lättare att lära sig. Allt tänkande använder arbetsminnet för att hantera det som används, pusslas och knådas för att bli förståelse. När man föds är arbetsminnet inte särskilt utvecklat utan det utvecklas gradvis över de första levnadsåren. Tränar man mycket så verkar man nå sin fulla kapacitet lite snabbare. Det är tydligt att träning av arbetsminnet leder till att eleven får bättre förutsättningar att koncentrera sig. Dessutom får man ett rikligare utrymme för tänkande och förståelse.

Eftersom arbetsminnet är så begränsat i storlek gäller det att vårda det och ordna klassrummet så att alla elevers arbetsminnen får bra förutsättningar för att tränas och utvecklas. Som vanligt är det lagom utmaning som gäller tillsammans med att eleven förstår sammanhanget. Att minnas instruktioner är inte medfött utan något som utvecklas över tid när arbetsminnet utvecklas. Vuxna tänker inte alltid på att en uppgift ofta innehåller flera led eller moment som kan vara svårt för barn att ta in samtidigt. Flera nya delar av information samtidigt kan störa arbetsminnet så att barnet inte lär sig. Att tänka i flera led är en ny uppfinning som inte ens människoaporna har utvecklat även om de kan lära sig många enskilda begrepp.

Arbetsminnet vid läsning

Arbetsminnet belastas väldigt mycket under läsningen om man inte har uppnått en god läsförmåga. Det kan till och med belastas så mycket att man inte kan komma ihåg vad man läser för all informationsinhämtning störs av att arbetsminnet är upptaget med själva avkodningen. Därför vilar läsförståelse på att barnet fått upp avkodningen och andra grundläggande läsfunktioner till en viss nivå för att läsningen som sådan inte ska begränsa förståelsen. Om arbetsminnet är upptaget av att avkoda blir det också jobbigt och koncentrationskrävande att läsa. Det innebär att samtidigt som de starka läsarna i en klass läser utan ansträngning sitter det elever bredvid som efter bara ett par minuter är utmattade och tappar koncentrationsförmågan. Att genom mängdträning få upp en automatiserad avkodning hos alla elever i en klass är ett viktigt delmål för att också nå målet att färre elever ska sitta och vara utmattade och okoncentrerade på skolarbetet, kort sagt för att undervisningen ska fungera.

Hjärnans informationshantering avgörande för språket och läsningen

Principerna för informationshantering i hjärnan; parallella processer, hårdprogrammerade grundprocesser, förutsägelser och reduktion av informationsbearbetning används alla för språket och läsningen. Att läsa betyder att översätta grafisk information till förstådda begrepp. När man läser dåligt sker detta långsamt, med låg tillgång till förutsägelse och grafiken erbjuder många tolkningar. Allt måste jämföras med en medvetandegjord del av minnets bibliotek. Jämför detta med en färdigprogrammerad ortografisk ordbild som dessutom nästan direkt blir ett färdigt begrepp som snabbt kan förstås. Nedan tydliggörs hur de olika principerna inverkar på läsningen.

  • Parallella processer: I början är läsningens alla parallella processer i hjärnan ett bekymmer eftersom det tar tid att få ihop intrycken. Med ökad träning blir det en minskning av parallelliteten och då går processen snabbare och säkrare. Dessutom är det så att ju bättre man läser desto mer specialiseras språket till vänstra delen av hjärnan. Detta sker som en del i att minska antalet parallella processer, så att tidshanteringen i krävande moment som tal och läsning, ska fungera.
  • Hårdprogrammerade grundprocesser: En van läsare kan läsa en text utan att vara bekymrad över detaljerna: Även om man plockar bort de flesta vokalerna kan man läsa enkla meningar baserat på den inkodade språkkänslan.

  • Förutsägelse: Semantiska och grammatiska regler används hela tiden för att styra förutsägelsen i språkförståelsen. Ju mer konstant träning och ju fler korrektioner som används desto fortare går det att etablera ett bra språk. All inlärning går ut på att söka förutsägelse. Att ett barn berättar att det ”gådde” hem och ”fådde” en present, kallas överregularisering. Det är alltså ett barn som tillämpar grammatikens regler för att kunna generera ett språk – utan att ens veta vad grammatik är.
  • Reduktion av informationsbearbetningen: En bra läsning kräver lite informationsbearbetning, drar alltså lite kraft ur hjärnan och koncentrationen, och bygger mycket på mängdträning. Precis som all annan inlärning måste mängdträningen vara kul, inspirerande och intressant.

Hjärnans språksystem är komplext

Att använda språk och läsning tar mycket plats i hjärnan och stora system är inkopplade. Det går att se vilka områden i hjärnan som aktiveras och i vilken ordning det sker, genom att använda magnetkamera eller PET-kamera för att mäta den lokala arbetsintensiteten. Båda metoderna visar tydligt hur energiåtgången i hjärnan går ner när man behärskar språket och läsningen bra. De visar också hur till exempel regioner som sysslar med arbetsminne dräneras på utrymme om man har en svag läsning. 

Språkfunktionen i hjärnan är kopplad till ett stort antal regioner där den kanske mest kända är Brocas område, i pannloben, som har flera tydliga roller som har att göra med språkets produktion. I den regionen jämförs inkommande språkliga begrepp med de som man redan känner till. När man tyst läser ett ord som ”gnuflam”, som är ett så kallat nonsensord, behöver man leta mycket i Brocas område men kommer ändå inte att hitta det i det lokala lexikonet. Detta kostar mycket energi. Om man har ett litet lokalt lexikon och en svag läsprocess behöver man hela tiden gå igenom sitt lexikon intensivt och då blir läsningen väldigt arbetsminneskrävande. Man blir snabbt trött och det visar på betydelsen av ett stort ordförråd för en god läsförmåga.

I nackloben finns områden som är specialiserade på mönsterigenkänning i det man ser och hör. Att kunna läsa bra bygger på att snabbt få en övergång av den grafiska informationen till ljud som kan bli ord. Man brukar säga att man ska ”bygga broarna så att man kan höra det man ser” det vill säga etablera den ortografiska avkodningen. Ingen har den färdigheten från början men vissa har lättare för att etablera den. Både det talade och skrivna språket tränar den funktionen.

Längre fram i hjärnan, i korsningen mellan tinning, hjäss- och nacklob (ungefär strax över vänstra örat), smälts information ihop från syn och hörsel för att sedan transporteras fram till Brocas område. Den nervtrådsbunten i hjärnans vita substans utvecklas när språket tränas och mest när man är liten. Det har visats att bunten är mindre utvecklad både hos de som har diagnosen dyslexi och de som inte tränat sin fonologiska medvetenhet, det vill säga de som inte har exponerats för skriftspråk genom att läsa och skriva. Det fyndet ger hopp och ger en del insikt i vad dyslexi är för något. Bristande fonologisk medvetenhet är det vanligaste fyndet. Detta visar emellertid att det inte är så sannolikt att den bristande fonologiska medvetenheten vid dyslexi både är en orsak men också en följd av svårigheterna att komma till automatiserad avkodning.[5] Det talar dessutom för hållningen att mängdträningen är viktigare ju svårare man har att komma vidare.

Tidig lästräning betydelsefull för läsförmågan och självbilden

Inom ramen för barnets förutsättningar att utvecklas till en vuxen individ som klarar sitt eget liv finns begreppet intelligens. Intelligensbegreppet är konstruerat lite ”baklänges” och definieras som ”det resultat man får på ett intelligenstest”. Ett intelligenstest testar förmågan inom ett antal olika kognitiva områden. Det finns en samvariation mellan storlekens och arbetsminnets intelligens. På samma sätt som arbetsminnet utvecklas, utvecklas alltså intelligensen under de första åren. Därför uttrycker man intelligensnivå som åldersstandardiserad intelligenskvot, det vill säga varje individ jämförs med sin åldersgrupp.

Bara om intelligensen är väldigt låg, som vid mental retardation, påverkar det språk- och läsutveckling. Att ha dyslexi eller en lång väg till att nå en bra avkodning är ganska oberoende av intelligensen. Däremot påverkar läsförmågan egenbilden av hur begåvad man är. Känslan av att det är oöverstigligt att klara skolarbetet är ganska tydligt sammankopplad med läsförmågan. Det betyder att tidig läsinlärning och tidig intervention med träning har alla förutsättningar att hjälpa upp både läsförmåga och självförtroende. 

Synen på medfödd talang spelar roll i skolans vardag. Våra prestationer påverkas av våra egna förväntningar och kan influeras av sociala signaler från andra.[6] Elever som (alldeles korrekt) tror att talang kan förbättras med träning, fullföljer arbetsuppgifterna i större utsträckning än de som tror att talang är något medfött som inte kan utvecklas. Elever som tror att de kan utveckla sitt lärande är mer motiverade till att slutföra arbetet. En positiv attityd till uppgifter – att det är roligt och givande att lära – är också mer motiverande.[7] Idag finns också en mycket gedigen litteratur som visar hur lärarens socialt förmedlade förväntan på eleven styr pedagogiken mot att förväntan blir självuppfyllande. Varje dag, varje lektion, varje minut måste man som pedagog rannsaka sig själv och fundera: Skulle det gå att komma längre genom att spänna den pedagogiska bågen lite mer?

Inre och yttre motivation påverkar lärande

När vi känner lust att lära talar vi om inre motivation. Yttre motivation får vi av omgivningen i form av beröm och andra belöningar, men också i form av sociala normer och hot om straff. Inre motivation associeras ibland till ett djupare och mer kvalitativt lärande medan yttre motivation förknippas med ett ytligt och mer kvantitativt lärande – ”korvstoppning”. [8]

Hjärnans belöning är barnets inre motivation

Allt beteende, inklusive förmågan till social samverkan, behöver utvecklas och den utvecklingen vilar på hjärnans motivationssystem. Det limbiska systemet hanterar den emotionella kommunikationen i hjärnan. Hjärnans belöningssystem har utvecklats under evolutionen för att motivera oss att stilla vår hunger och törst, att vilja ha sex och sova. Det finns förprogrammerade nedärvda mönster som gör att barnet härmar och ler tillbaka långt innan det förstår vad det gör. De sociala mekanismerna blir därmed en krok som driver på barnets utveckling att socialt kunna medverka i gruppen. Vuxna har kvar den grundprogrammeringen inom sig. Man kan se en vuxen i vilken kultur som helst som ser ett barn som ligger i en barnvagn och som bär sig åt på samma sätt – man ler, ”apar sig” och säger obegripliga saker – allt motiverat av belöningskänslan av att få kontakt med barnet.

Belöningssystemet har två delar – ”vill ha-delen” och ”gillaknappen” som kommunicerar med varandra och som har underliggande kemiska signaler som dopamin och endorfiner. Känslosystemet är mer känsligt för förändringar än för hur det är just nu.

Man är inte törstig direkt efter ett glas vatten men låt det gå ett par timmar så börjar kroppssignalerna komma igång och hamrar ”vill ha”. Alla andra saker blir oviktiga och fokus går över till att leta efter vatten. Hela prioriteringen för tankar och beteende förflyttas. Redan när man för glaset till munnen börjar ”gillaknappen” gå igång och skickar signaler om att målet är uppnått. Kopplingen mellan motivation och beteende syns direkt eftersom det som motiverar (törsten) är ett hårdprogrammerat mål i motivationssystemet.

”Vill ha-systemet” fungerar genom att jämföra hur det är med hur det skulle kunna vara. Den senare funktionen blir ett belöningssystem som arbetar med förväntan. Det betyder också att om man är van att lyckas och vet ungefär vad som behövs kommer motivationssystemet i hjärnan att påverka individen att göra rätt saker. Men om eleven sällan fått känna på hur det är att lyckas och allt som oftast känner att det inte lönar sig med ansträngning så kommer inte motivationssystemet att styra rätt. Då är barnet vilse i den känslomässiga pannkakan och behöver stöd från läraren för att få en metod för att kunna komma till en bra läsning.

Social samverkan i tre nivåer

I hjärnan har vi ett trevåningssystem för social samverkan. Första våningen är ett rent känslomässigt härmningssystem som ligger i hjärnstammen. När man ser någon le så ler man tillbaka. Därmed känner andra våningen i limbiska systemet att det här verkar vara en bra situation så här kan vi fortsätta. Den tredje våningen, som handlar om utvärdering och medvetenhet, behöver rätt många lektioner innan det är färdigutvecklat. I det översta systemet växer också möjligheten fram till abstrakta resonemang och metatänkande. Det senare innebär att kunna förstå och beskriva sin egen roll i ett socialt eller pedagogiskt sammanhang. De barn som tidigt utvecklat detta har ofta mycket lättare för sig i skolan. Mycket av den olust och stress som barn anger att de känner inför skolan och ansträngning talar för att många barns egna reflektioner omkring sig själva som elever inte tillräckligt betonats.  Det pågår en intensiv forskning kring hur pedagogik som tränar metatänkande skulle kunna påverka pedagogikens resultat till det bättre.

En av de äldsta frågorna som finns är den Platon ställde om utbildning:

Hur kan man motivera sig till att lära sig något som man inte vet något om?

Det är lätt att förstå att man inte blir motiverad att läsa en bok om man inte kan läsa. Den viktigaste principen är här det som kallas socialt förmedlad motivation. En person (förälder eller lärare), som i andra sammanhang visat sig pålitlig känslomässigt, kan genom att visa vägen motivera någon som inte vet vart vägen leder, till att följa med och utveckla sig själv. Barn med en trygg bakgrund kan snabbt avgöra om en vuxen är värd att satsa på, som pedagogisk ledare som det lönar sig att följa, medan barn från otrygga förhållanden ofta tar god tid på sig innan de litar på den som försöker visa vägen. Det är de barnen som varje dag prövar kvaliteten på läraren som pedagog. Att medvetet träna de inre självmotiverande funktionerna, genom att barnet får stöd för att utveckla sitt eget metatänkande, är en av de viktigaste uppgifterna som finns i klassrummet.

Återkopplingen påverkar prestationen

Bland de yttre motivationsfaktorerna är återkopplingen särskilt viktig.[9] Återkoppling påverkar elevens uppmärksamhet och prestation.[10] Samtidigt sker ett underverk i varje elevs hjärna. Rätt återkoppling banar vägarna i det interna motivationssystemet – inklusive den översta våningen – och gör därmed mönstret ”gör jag si blir det bra och gör jag så blir det inte bra” tolkningsbart . Som elev lär jag hela tiden av hur min egen ansträngning tas emot. Det slitna uttrycket ”att vara sedd” motsvaras av hjärnmekanismer i vårt motivationssystem och värderingssystem. Vårt motivationssystem kodas enligt precis samma principer som all annan inlärning. Som barn behöver man träna sig i att förstå sambandet mellan ansträngning och resultat för att rätt kunna läsa de krav på ansträngning som skolan lägger på eleven. De som inte hanterar detta upplever alla krav som stress och kopplar in alla de system som stänger av hjärnans förmåga att lära sig.

Genom rätt utformad återkoppling kan man som lärare skapa en atmosfär där både yttre och inre drivkrafter får finnas och utvecklas sida vid sida. Då blir det lättare att uppmuntra vägvinnande pedagogik och hjälpa eleven att komma in i en god cirkel (i det här fallet viljan till lärande och att bli medveten om sitt lärande), samtidigt som en ond cirkel kan brytas genom att negativt beteende blir ”olönsamt” för hjärnan.[11]

Hur ska återkopplingen se ut för att stödja utvecklingen av hjärnans förmåga till lärande och inte hämma det? Något som många motivationsforskare är eniga om är att beröm av ansträngning och prestation är bra för lärandet medan beröm av person (och talang) kan få negativ effekt.  Beröm av arbetsinsatsen, som ”du kämpade hårt”, ”du valde rätt” fungerar bättre än att säga ”du är smart”. Att återkoppla med inriktning på arbetsinsatsens resultat har stor betydelse för att barnet ska utveckla sitt eget värderingssystem för vad skolarbete betyder. Återkopplar man på barnet och dess egenskaper riskerar det att bli alldeles fel. Gör man rätt, är insiktsfull och klar på vart man vill eleven ska nå, så är återkopplingen den absolut avgörande faktorn.[12]

Lagom utmaning förutsättning för framsteg

Relationen med den som leder den pedagogiska resan blir, särskilt för de yngre barnen, kärnan i det pedagogiska kapitalet. Samtidigt är målet att all pedagogik ska leda till att barnet flyttar in motivationen i sig själv och lär sig känna igen sin inre belöning och drivkrafter. I det ingår att barnet utvecklar metakognition, det vill säga kan tänka och resonera om sitt eget tänkande och lärande. Då kan man skaka av sig läraren och gå vidare på livets resa alldeles själv. Samma sak är det med läsning. Att motiveras till mängdträning ger en stor belöning om man kommer över puckeln och uppnår automatiserad avkodning. Men om läraren inte har det perspektivet utan bara talar om arbetet blir det inte så lockande.

Förståelsen för hur hjärnan fungerar ger direkt nyckeln till det formativa förhållningssättet som är så viktigt för att lyckas. I själva verket gå det ut på att läraren tillsammans med eleven medvetandegör var man är i lärprocessen (metaperspektiv) och vart man ska gå och vad man därmed kan uppnå i form av yttre och inre belöningskänsla. Bra pedagogik innebär att barnet lär sig förstå relationen mellan ansträngning och resultat. Att tillsammans med eleven forma den balanserade utmaning som är förutsättningen för varje framsteg är det formativa förhållningssättets kärna. Ingen belöning känns så bra i hjärnan som den som kommer av att nå insikter efter en ansträngning.

Viktigt att mängdträning sker på ett lustfyllt sätt

Det gamla uttrycket som säger att om man ska äta en elefant så går det bäst om man tar en bit i taget, gäller. Att som lärare ha kunskap om hur läsinlärning går till, att veta vilka moment som behöver tränas och framför allt att direkt se och agera om någon av alla eleverna behöver en extra puff framåt gör susen. Då kan var och en känna att de går framåt och så länge man rör sig framåt kommer inget barn att tycka annat än att det är roligt att köra på.  Att se sin egen framgång och att bli sedd när man lyckas är godis för hjärnan. Texterna som används måste hela tiden anpassas så att innehållet för varje elev är intressant, roligt och fantasiskapande. Kort sagt är nyckeln att möta varje barn och förstärka resan med rätt återkoppling.

Att motivera och åstadkomma en kontinuerlig utmaning för varje elev i en klass är en konst som man som lärare kan odla med det formativa arbetssättet. Det blir lättare om man behärskar sitt ämne och har koll på varje elev men det blir nästan omöjligt om många inte kan läsa tillräckligt bra. Vägen till läsning, med sina moment av instruktion, träning och automatisering, kan ge ett barn en massa extra utöver skolarbetet eftersom barnet uppnår en egen förmåga att utforska texter i böcker och annan media. Den bästa belöningen efter en ansträngning är den upplevda friheten.

När fungerar hjärnan som bäst?

Genom att kunna något om stressfaktorer och mekanismerna för stresshantering och hur det är kopplat till hjärnans prioritering av överlevnad blir det lättare att förstå hur en pedagogisk miljö ska riggas för att bli inbjudande och locka till stordåd. Att sanera stressfaktorer behövs om man ska lyckas åstadkomma en pedagogisk miljö som ger möjlighet för alla barn att komma med på resan. Det gäller särskilt för de moment som innefattar träning och förståelse. Med förståelse för sömnens, sockerbalansens och den fysiska aktivitetens roll kopplat till inlärningen kan dessa tas i beaktning vid undervisningen för att skapa en optimal lärandemiljö. Hur dessa faktorer påverkar inlärningen kommer att beskrivas längre fram, men först en redogörelse av hur stress inverkar på inlärningen. 

Stress påverkar minneskonsolideringen negativt

Det finns två typer av stress. Den ena har att göra med yttre störningsfaktorer, det vill säga att fokus och koncentration inte kan hållas på den pedagogiska kärnprocessen. Den andra typen är risker för den egna säkerheten inklusive rent inbillade faror. En miljö som tillåter översitteri eller mobbning är giftig för den pedagogiska framgången. Alla projekt som lyckas reda upp i skolor som inte fungerar, fokuserar på denna faktor i början för att över huvud taget komma till en situation då pedagogiken kan komma igång. Att det är så centralt är kopplat till hur hjärnans prioriteringar görs – företräde ges alltid till information kopplad till faror och risker. Mitt i hjärnan sitter kommandocentralen som kallas amygdala och som får signaler från många ställen i hjärnan (syn, hörsel, känsel, lukt, smak och tänkande). Hittar den kärnan ett faromönster stängs allt onödigt arbete ner och allt inriktas på att undanröja faran. Det betyder att om situationen inte känns pålitlig kommer allt fokus ledas bort från det som ska läras och fokus som behövs för effektiv inlärning kommer alltså inte att infinna sig.

Den andra betydande stressfaktorn är kopplad till själva undervisningen. Stress har mindre att göra med att ha mycket att göra, och mycket mer med att inte veta hur mycket man har att göra. Det betyder att om pedagogiken innefattar momenten att förklara vad som ska uppnås, hur man ska göra det och vad ett lyckat resultat är för den enskilde, finns förutsättningar för att hålla utmaningen på en lagom nivå. För lite utmaning kan ge en uttråkad elev som gör livet svårt för alla andra elever som vill lära sig något. För mycket utmaning tillsammans med att inte förstå sammanhanget eller vad som krävs, ger stress som riskerar leda till att eleven ger upp och att fokus går ifrån lärsituationen. En positiv miljö skapas när eleven är i sin proximala utvecklingszon, som innebär att eleven får både stimulans och stöd från vuxenvärlden och som dessutom kontinuerligt ser att viss ansträngning och fokus leder framåt.[13]

Allmän stress påverkar minneskonsolideringen till det sämre. Så trots att man ägnar mycket kraft åt att försöka så blir resultatet magert. Och det blir lätt en sak som etableras i självbilden – ”jag kan aldrig lära mig något när det behövs”.

Fem tips som minskar stressen i klassrummet

Sömnen är viktig för minneskonsolideringen

Att sova behöver alla, inte minst för att det är så viktigt för hjärnan att provköra alla intryck från dagen för att sortera bort det onödiga och konsolidera minnen av det som uppfattas viktigt. Sömnen kopplar effektivt ur hjärnan från omgivningen vilket behövs för att konsolideringen ska kunna fungera både för färdigheter och kunskaper. Särskilt viktigt blir detta i vår moderna tid då minuterna som vi alla är uppkopplade ökat så mycket med alla mobiler som används hela tiden. Det är inte många elever idag som inte är uppkopplade nästan hela tiden.

Socker påverkar koncentrationen negativt

Den moderna maten innehåller alldeles för mycket socker. Vissa morgonflingor har högre sockerhalt än choklad. Lättyoghurt kan ha lika mycket socker som läsk. Skolor har ibland cafeterior som säljer godis, kakor och läsk. Och barn ”dopar sig” med energidrycker. Det leder till att blodsockret går upp och att insulin släpps ut för att hantera alarmsignalen i kroppen. Eftersom det är snabba sockerarter så jagar insulinet bort sockret in i lever och muskler. Då kommer nästa alarmsignal som beror på att blodsockernivån faller (och inte på att blodsockernivån är låg) och då går all koncentration från lektionen till matsökande och stressat beteende. Ingen kan lyckas i sin pedagogiska uppgift när detta börjat hända. Tyvärr präglas barnens vardag väldigt mycket idag av denna obalans och det kommer krävas en del för att komma över det. Föräldrar behöver förstå hur man upprättar vanor som duger, skolor behöver sanera tillgången till socker, skolmaten behöver hela tiden riktas mot att inte mata kakmonstret som vi alla har inom oss och barnen behöver förstå hur kroppen fungerar. Att som lärare se fenomenet och förstå att hela omgivningen måste påverkas kan kännas oöverstigligt, men trösten är att många har lyckats. Det finns flera skolor som helt sanerat sin inre miljö och börjat få ordning på fenomenet.

Generellt vet vi att barn sover mindre idag än tidigare och att de även äter mera socker och snabba kolhydrater. Samtidigt upplever och rapporterar allt fler koncentrationssvårigheter. Det pågår en ganska het debatt om detta är faktorer som spelar in i den samtidigt ökade rapporteringen av barn med ADD och ADHD. Detta är svårt att avgöra men en sak är säker och det är att alla barn mår bra av att sova tillräckligt och att sänka sockerinnehållet i maten.

Fysisk aktivitet underlättar inlärning

Fysisk aktivitet har direkta effekter på hjärnans utveckling hos barn. Hjärnan blir mer formbar och fler nya nervceller bildas. Funktioner som minne och inlärning underlättas och de hormoner som påverkar dygnsrytm, tillväxt och stressnivå kommer i bättre balans när barnen rör på sig varje dag.[14] Det är så tydligt att de barn som rör sig regelbundet också hanterar skolsituationen bättre. Självförtroendet man får när man lyckas göra saker fysiskt smittar dessutom av sig på skolarbetet.

Att röra sig regelbundet ger både den motoriska träningen men också en bättre uthållighet att vara stilla vilket behövs för vissa moment i skolan.  Samtidigt är det visat hur fysisk aktivitet är kopplat till bättre psykisk hälsa och till och med tillväxt av vissa regioner som är viktiga för inlärning i hjärnan. Regelbunden aktivitet leder till en sänkning av stresshormoner så ett barn som rör sig ofta kommer snabbare till ro och kan hålla koncentrationen på topp längre.

Sammanfattning

I denna artikel har du fått läsa om hur läsinlärningen påverkas av hjärnans funktion, hur hjärnans funktioner påverkar motivationen samt hur stress, sömn, socker och fysisk aktivitet påverkar lärandesituationen.

  • Hjärnan förändras hela livet, särskilt under barndomen. Formbarheten gör att vi kan träna upp nya färdigheter. Sådant man tränar lite envist på blir lättare och mer rätt med tiden.
  • Det finns två principer för inlärning: färdighet och kunskap. Färdigheter tränas in genom att man gör samma sak flera gånger. Kunskap lär man sig genom att uppleva något, till exempel genom att läsa om det, och sedan koppla det upplevda till sitt tänkande.
  • Arbetsminnet belastas väldigt mycket om man inte har uppnått en god läsförmåga och det blir då svårt att fokusera på textens innehåll. Det är därför viktigt med mängdläsning så att alla elever i en klass uppnår automatiserad avkodning.
  • Tidig läsinlärning och tidig intervention med träning har alla förutsättningar att hjälpa upp både läsförmåga och självförtroende.
  • Om man är van att lyckas och vet ungefär vad som behövs så kommer motivationssystemet i hjärnan att påverka individen att göra rätt saker.
  • Att medvetet träna de inre självmotiverande funktionerna, genom att barnet får stöd för att utveckla sitt eget metatänkande, är en av de viktigaste uppgifterna som finns i klassrummet.
  • Genom att få utmaningar på lagom nivå gör eleven framsteg och lär sig förstå relationen mellan ansträngning och resultat.
  • Att eleven upplever skolmiljön som trygg och säker är en förutsättning för att en effektiv inlärning ska kunna äga rum.
  • Allmän stress påverkar inlärning negativt, sömnen är viktig för att minneskonsolideringen ska fungera, alltför mycket socker gör det svårt att koncentrera sig och fysisk aktivitet underlättar inlärning.
  • En positiv miljö skapas när eleven är i sin proximala utvecklingszon det vill säga eleven får både stimulans och stöd från vuxenvärlden och ser kontinuerligt att lite ansträngning och fokus leder framåt.

 

Författare

Martin Ingvar

Martin Ingvar professor i integrativ medicin vid Karolinska institutet. Han har en lång bakgrund inom hjärnforskning och bland annat studerat hjärnan och läsning. Han har skrivit flera populärmedicinska böcker bland annat boken Hjärnkoll på skolan (Natur och Kultur 2014, tillsammans med Gunilla Eldh). Läs mer om Martin Ingvar här.

Referenslista

[1] Hebb, D.O. (1949). The organization of behavior. New York: Wiley.

[2] Seung Y, Kyong JS, Woo SH, Lee BT, Lee KM (2005). https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15939499

[3] Kandel, E. (2000). Principles of neural science. 4. uppl.  McGraw-Hill Medical.

[4] Bengtsson S.L., Nagy, Z., Skare, S., Forsman, L., Forsberg, H. & Ullén, F. (2005). Extensive piano practicing has regionally specific effects on white matter development. Nature Neuroscience, 8 (9), 1148-1150.

[5] Ingvar (2009).

[6] Appelgren, A., Penny, W., Bengtsson, S.L. (2014). Impact of feedback on three phases of performance monitoring. Experimental Psychology, 61 (3), 224-33.

[7] Appelgren, A., Bengtsson, S.L. (2015). Feedback on Trait or Action Impacts on Cuadate and paracingulum Activity. PLOS One, 1-17.

[8] Imsen, G. (2000). Elevens värld. Lund: Studielitteratur.

[9] Adler, R., Milne, M. & Stablein, R. (2001). Situated Motivation: An Empirical Test in an Accounting Course. Canadian Journal of Administrative Sciences, 18 (2), 101-115.

[10] Appelgren, A., Penny, W., Bengtsson, S.L. (2014). Impact of feedback on three phases of performance monitoring. Experimental Psychology, 61 (3), 224-33.

[11] Butterworth, B. (1999). The mathematical brain. London: Macmillan.

[12] Hattie, J. & Timperley, H. (2007). The Power of Feedback. Review of Educational Research, 77, 81–112.

[13] Vygotskij, L. (2001). Tänkande och språk. Göteborg: Daidalos.

[14] Myndigheten för skolutveckling (2005). Särskilt uppdrag att stödja och följa skolornas arbete med att genomföra ändringar som gjorts i Lpo 94 samt Lpf 94, i syfte att stärka skolans ansvar att erbjuda daglig och regelbunden fysisk aktivitet. (U2003/1020/S). Slutrapport 2005-09-01.