Bokstavskunskap

Har du någonsin reflekterat över vad bokstavskunskap är? Har du funderat över hur man bäst lär ut bokstäver och finns det något särskilt man ska tänka på då man undervisar om bokstäverna?

I detta kapitel får du läsa om vad som är viktigt att tänka på vid introduktionen av bokstäverna och i vilken ordning de bör läras in.

I vilken ordning ska bokstäverna läras in?

Bokstavskunskap innefattar kunskap om bokstävernas namn, deras utseende och deras korresponderande ljud. Man behöver behärska bokstavskunskap för att kunna lära sig att göra grafem-fonemkopplingar vilket i sin tur är grunden för att kunna avkoda. Grafem definieras som ett grafiskt tecken – vanligen en bokstav – som representerar ett bestämt fonem.

När man ska bestämma sig för i vilken ordning bokstäverna ska läras in är det flera saker man bör tänka på. Det är inte en bra idé att börja med bokstaven Aa och sedan undervisa om bokstäverna i den ordning de kommer i alfabetet. Valet av bokstav bör istället utgå från några grundläggande principer; bokstavens frekvens, var bokstavsljudet bildas samt deras visuella skillnader.

Bokstäver som är vanligt förekommande

Den första principen utgår från bokstavens frekvens. Bland de första bokstäverna som introduceras är således de som är mest förekommande i ord. När man inleder bokstavsundervisningen med de högfrekventa bokstäverna finns det större möjlighet att bilda ord. I och med det kan eleverna så tidigt som möjligt lära sig läsa och stava korta ord och därmed få läsövningar med större variation. Några av de mest högfrekventa vokalerna är Aa Oo Ee och Ii, och några av de mest förekommande konsonanterna är Ss Ll Rr Nn Vv och Mm. Det är dessa bokstäver våra läsläror normalt inleder med. Det är därför naturligt att de första ord som eleverna läser ofta är just is, ros, ror, mor och vas.

Bokstäver som har näraliggande ljud

Den andra principen utgår från hur och var i talorganet de olika bokstävernas ljud bildas. För att minska risken att eleverna ska blanda ihop bokstäver med varandra, bör de bokstäver som har näraliggande ljud introduceras med en tids mellanrum.

Exempel på bokstäver som har näraliggande ljud är Ii-Yy, Ee-Ää, Uu-Yy, Ff-Vv, Tt-Dd, Kk-Gg och Pp-Bb.  När man går igenom dessa bokstavspar med en tids mellanrum, ger man eleverna tid att befästa den ena bokstaven i paret innan nästa lärs in. 

Konsonanterna Tt Dd Pp Bb Kk och Gg är vanligt förekommande men bör ändå läras in först när eleverna klarar av att sammanljuda korta ord. Det beror på att dessa bokstävers ljud tidsmässigt inte går att ”hålla ut”. Konsonanterna Tt Dd Pp Bb Kk och Gg benämns klusiler. När man ska försöka ljuda ut ord som innehåller klusiler uppstår ett litet medljud i form av ett vokaltillägg. När exempelvis b uttalas enskilt efterföljs det av ett kort ä-liknande ljud. I praktiken innebär det att när en elev ska sammanljuda till exempel ordet bara, blir det något i stil med b(ä)-a-r-a.[1] Av det skälet väljer man konsonanter vars ljud går att hålla ut tidsmässigt, så kallade hållkonsonanter. Exempel på sådana konsonanter är Rr Ss Mm Nn Ll Ff och Vv.

Bokstäver med visuella likheter

Den tredje principen handlar om att uppmärksamma eleverna på bokstävernas visuella likheter och skillnader. Bokstäverna a-å-ä, o-ö, b-d, m-n, r-v, f-t, g-y och i-j är exempel på bokstäver som är visuellt lika. Även bokstäver som har visuella likheter lärs in med en tids mellanrum.

Förslag på ordning att lära ut bokstäverna

Med utgångspunkt från principerna ovan följer här nedan ett förslag på i vilken ordning bokstäverna introduceras.

De tio första bokstäverna introduceras i följande ordning:

Aa   Ss   Ll   Oo   Rr   Ee   Nn   Ii   Vv   Mm

Därefter föreslås följande ordning:

Kk   Ää   Tt   Ff   Åå   Bb   Öö   Hh   Uu   Gg   Jj   Yy   Dd   Pp   Cc   Xx

Sist går man igenom de minst vanliga bokstäverna:

Qq   Ww   Zz

Ska man lära ut bokstävernas namn eller ljud?

När man ska undervisa om bokstäver kommer ofta frågan upp om man ska använda bokstävernas namn eller ljud. Svaret är att detta inte alltid är givet utan att det snarare beror på situationen eller omständigheterna.

Forskaren Marilyn Adams menar att det är naturligt att barnen lär sig både bokstävernas namn och ljud, men att dessa inte bör läras in samtidigt[2]. Hon menar att bokstavsnamnen bör vara inlärda först, innan bokstävernas ljud introduceras. Förmodligen hänger resonemanget ihop med utvecklandet av den fonologiska medvetenheten där barnen ska försöka lyssna ut enskilda fonem. I takt med att barnet lär sig urskilja de enskilda fonemen i det talade språket kan det även vara naturligt att tala om hur de olika bokstäverna låter. Vid läsning länkas bokstaven samman med ordets ljud och vid stavning länkas ordets ljud samman med en bokstav. 

Klart är emellertid att i situationer det handlar om bokstäver i samband med läs- och skrivinlärning ska alltid bokstavens ljud användas – aldrig namnet[3]. I så fall skulle ordet eller stavas lr och ordet sol skulle läsas ungefär som esoel. Bokstavsnamnen har man helt enkelt inte nytta av när man läser och skriver utan kommer istället att förvirra för eleverna. Under förskoletiden och i samband med att barn blir nyfikna på bokstäverna och vilka bokstäver som finns i barnets egna namn, är det däremot mer naturligt att tala om bokstävernas namn. För barnet är det lika självklart att bokstavskrumelurer har namn som att saker, företeelser eller personer har det. Att bokstäverna representerar språkljud är för de flesta förskolebarn alltför abstrakt och avancerat att förstå.

Det är de små detaljerna som avgör - bokstävernas visuella skillnader

Elever som håller på att lära sig bokstäverna och som börjar få förståelse för att varje bokstav representerar ett ljud har liten förståelse för att små visuella skillnader mellan bokstäver kan spela en avgörande roll.[4] En liten prick, en böj eller en lite längre stapel har ju faktiskt en stor och väsentlig betydelse. För den som redan har en automatiserad avkodning, och som läser med flyt, är skillnaderna uppenbara. Läsaren behöver då aldrig fundera över likheterna mellan exempelvis r och v och att dessa bokstäver lätt kan förväxlas med varandra (r / v). Även då exempelvis orden krav och kvar förekommer utan en omgivande kontext, går det att med lätthet läsa orden. Finns orden i en kontext underlättas läsningen ytterligare. Men för nybörjaren som precis håller på att lära sig att läsa och skriva är detta inte lika självklart. För henne eller honom är det heller ingen skillnad om ”magen” på d och b är vända åt olika håll, eller att en del bokstäver har ringar eller prickar medan andra saknar detta.

Eleverna måste alltså noggrant uppmärksammas på dessa små och avgörande olikheter.  Man kan testa sig själv genom att se på skriftspråkliga tecken från andra kulturer, till exempel det persiska alfabetet där de fyra tecknen ﺝ   ﺡ  ﻁ   ﻅ, trots sina visuella likheter, ändå representerar fyra helt olika språkljud.

Även då man som lärare skriver i klassrummet måste man vara medveten om hur viktigt det är att eleverna uppmärksammas på de visuella skillnader som finns mellan enskilda bokstäver. För det första bör man så ofta som möjligt texta för eleverna. För det andra bör man skriva med en tydlig handstil, där varje bokstavs framträdande drag tydligt framkommer. På så sätt får eleverna möjlighet att se hur de olika bokstäverna formas. Som lärare är man således en viktig förebild för eleverna.

Ska man undervisa med STORA eller små bokstäver?

När förskolebarn skriver spontant använder de gärna ”de stora bokstäverna” – versalerna. Den troliga förklaringen till att de väljer versaler istället för gemener är att vi vuxna vanligtvis använder stora bokstäver då vi skriver tillsammans med barnen. Många anser också att de stora bokstäverna är enklare för förskolebarn att forma än de små. Å andra sidan skiljer sig gemenerna åt mer än vad versalerna gör och borde av det skälet vara enklare att lära sig. Dessutom används gemener i betydligt större utsträckning än versaler vilket skulle tala för att man istället borde använda och introducera de små bokstäverna före de stora, särskilt med avseende på läsinlärningen.

När det gäller små barns tidiga skrivande har nog val av versal eller gemen en underordnad roll. Det är troligen lusten och intresset av att skriva som är det centrala och som även ska uppmuntras.

Så småningom och i takt med att barnen blir mer och mer blir förtrogen med skriftspråket är det dock viktigt att de uppmärksammas på skillnaden mellan hur man använder versaler och gemener. Vid skolstarten och i samband med bokstavsinlärningen måste eleverna även få lära sig hur man formar och skriver såväl versaler som gemener. Eleverna måste nu även förstå och kunna tillämpa de regler vi har, så att de inte använder versaler och gemener lite hur som helst.

Det finns forskare, exempelvis McGuinness, som emellertid menar att gemener ska introduceras först och att versalerna lärs in först när eleverna är säkra på gemenerna.[5] Argumentet är att gemenerna skiljer sig mer från varandra. Dessutom är huvuddelen av all text skriven med gemener. Det är dock svårt att hitta någon entydig forskning på att det skulle vara bättre att lära barn gemener innan versaler.

Men hur ska då vuxna i förskolebarnets närhet skriva? Vuxna vill ju självklart vara goda förebilder för barnen och göra rätt redan från början. Ja, här får man nog använda sitt sunda förnuft och låta syftet med skrivandet få avgöra. När man skriver tillsammans med förskolebarnen bör man kanske främst hålla sig till skrivreglerna. Det innebär att man använder gemener i löpande text och versal i början av ny mening och i början av namn. Det kan till exempel handla om att skriva en text till en teckning som barnet har ritat. Men om avsikten istället är att barnet självt ska skriva av och kopiera det någon vuxen skrivit, kan man låta barnet avgöra om texten ska skrivas med gemener eller versaler. Det är således syftet med skrivaktiviteten som får vara avgörande.

Överinlärning är nyckeln till framgång!

Det främsta syftena med bokstavsövningar är att eleverna ska bli säkra på bokstavens form och att stärka kopplingen mellan bokstavens form och dess ljud. Barn är olika och en del lär sig de olika bokstäverna och deras ljud snabbt och utan någon större ansträngning. Andra barn behöver öva länge för att lära sig bokstäverna och befästa kopplingarna mellan bokstävernas utseende och ljud. Kopplingarna måste vara överinlärda för att eleven efter hand ska kunna ta steget från alfabetisk till ortografisk läsning och gå vidare till att så småningom klara av att läsa och skriva med flyt. Med överinlärda menas att kopplingarna blivit automatiserade, det vill säga att det inte finns någon som helst tvekan om vilket ljud som en viss bokstav representerar. Det är vanligt att man i skolan går igenom en ny bokstav per vecka, vilket ger eleverna tid att öva bokstaven innan en ny lärs in. Många elever behöver dock även få möjlighet att vid upprepade tillfällen få repetera redan inlärda bokstäver.

När man presenterar en ny bokstav bör man göra det så att man fångar elevernas intresse och nyfikenhet. Här kan man ta hjälp av bokstavssånger, alfabetssånger (till exempel Majas alfabetssånger.[6]), bokstavsverser eller allitterationer. Även TV-serien Fem myror är fler än fyra elefanter[7] kan användas som inspirationskälla.

Multisensorisk inlärningen är effektivast

Det pedagogiska arbetet med att lära eleverna bokstavsljuden bör ske multisensoriskt. När man arbetar multisensoriskt innebär det att så många sinnen som möjligt involveras; det visuella, auditiva, motoriska och kinestetiska (muskel) sinnet.[8] När flera sinnen används stärks kopplingen mellan bokstävernas visuella form och hur de låter. Det betyder att när eleverna exempelvis spårar bokstäverna, samtidigt som ljudet för bokstaven uttalas, förstärks kopplingen mellan bokstav och ljud.

Att låta eleverna skriva för hand är därför ett mycket viktigt pedagogiskt inslag i den inledande läs- och skrivundervisningen. Man har även noterat en högre hjärnaktivitet när man skriver för hand.[9] Ett annat exempel på multisensorisk bokstavsinlärning är när man gör eleverna uppmärksamma på var i talorganet bokstavens ljud bildas. Hur hjälper exempelvis läpparna, tungan och gommen till när de olika ljuden bildas? Ytterligare ett exempel på när flera sinnen aktiveras är att uppmana eleverna att ljuda bokstavens ljud högt när de skriver. På så vis sker en förstärkning mellan bokstaven och ljudet via det auditiva sinnet.

Exempel på multisensoriska bokstavsövningar:

  • Spåra bokstaven på sandpapper eller i en bokstavsform. Bokstaven kan dessutom spåras på bänken, i luften och på tavlan. Samtidigt som man spårar ska bokstavens ljud sägas. Såväl versal som gemen spåras.
  • Vad heter bokstaven och hur låter bokstaven? Här bör man uppmärksamma eleverna på att vokaler kan låta på olika vis.
  • Uppmärksamma eleverna på var i talorganet ljudet bildas. Genom att använda speglar kan man låta eleverna upptäcka hur läppar och tunga formas. Hur går luftströmmen när ljudet bildas?
  • Var finns bokstaven i alfabetet? Man kan sjunga en alfabetssång samtidigt som man pekar på de olika bokstäverna i alfabetet.

Samband mellan svag bokstavskunskap och läs- och skrivsvårigheter

Bokstavskunskap är en av de viktigaste faktorerna för att förutsäga läs- och skrivsvårigheter.[10] De elever som inför skolstarten endast kan namnen eller ljuden på ett fåtal bokstäver utgör en riskgrupp och bör tidigt få extra uppmärksamhet. Utmaningen för de svaga avkodarna är just en osäkerhet i kopplingen mellan bokstaven och dess ljud.[11] Man bör därför särskilt observera och uppmärksamma elever som har svårt att befästa bokstävernas ljud eller som ofta blandar ihop dem. Dessa elever kan behöva många fler repetitioner och ges möjlighet att gå fram i en betydligt långsammare takt än deras kamrater.

Multisensorisk bokstavsljudsinlärning extra viktig för barn med lässvårigheter

Forskning har visat att elever som riskerar att få läs- och skrivsvårigheter gynnas om de får använda flera sinnen.[12] Detta har även visat sig i en färsk svensk studie av Fälth, Gustafsson och Svensson. Studien visade att de elever som fick artikulationsträning i samband med att bokstäverna lärdes in fick bättre resultat än de elever som inte fick artikulationsträning. Det var i synnerhet de elever som låg i riskzonen för att få läs- och skrivsvårigheter som drog mest nytta av artikulationsövningarna jämfört med riskbarnen i kontrollgruppen.[13]

Detta betyder emellertid inte att alla elever som har svag bokstavskunskap kommer att få svårigheter. En svag bokstavskunskap vid skolstart kan lika gärna bottna i att barnet varit ointresserat av bokstäver eller tidigare inte fått någon skriftspråklig stimulans.

Sammanfattning

Med kunskapen från detta kapitel har man som lärare en grund för att lägga upp en undervisning som gynnar elevernas utveckling av bokstavskunskap och som bidrar till en god läsförmåga.

  • Bokstavskunskap är grundläggande för läsförmågan och innefattar kunskap både om bokstävernas namn och utseende och om vilka ljud de representerar.
  • I samband med läs- och skrivinlärning ska alltid bokstavens ljud användas.
  • Det är viktigt att uppmärksamma elever på de små och avgörande skillnader som finns mellan bokstäver som visuellt liknar varandra.
  • När eleverna börjar bli förtrogna med skriftspråket är det viktigt att de uppmärksammas på hur man använder versaler och gemener.
  • Det pedagogiska arbetet med att lära eleverna bokstavsljuden bör ske multisensoriskt
Författare

Inger Fridolfsson

Inger Fridolfsson är speciallärare med magister i specialpedagogik. Hon har forskat och varit lärarutbildare vid Linköpings Universitet med fokus på läs- och skrivinlärning, är författare till Grunderna i läs- och skrivinlärning och Vallmomodellen (Studentlitteratur) och medförfattare till LäSt (Hogrefe). Numera bedriver hon fortbildning inom läsinlärning parallellt med sitt arbete som speciallärare. Läs mer om Inger Fridolfsson här.

Referenslista

[1] Fridolfsson, I. (2015). Grunderna för läs- och skrivinlärningen. Lund: Studentlitteratur. 

[2] Adams, M.J. (1990). Beginning to Read. Thinking and learning about print. Cambridge Mass.: The MIT Press.

[3] Ibid

[4] Adams, M.J. (1990). Beginning to Read. Thinking and learning about print. Cambridge Mass.: The MIT Press.

[5] McGuinness, D. (1998). Why children can´t read and what we can do about it. London: Penguin.

[6] Andersson, L. (1992). Majas alfabetssånger. Stockholm: Raben & Sjögren.

[7] Linné B. & Haglund, L. Fem myror är fler än fyra elefanter. TV-program i 40 avsnitt, sändes första gången 1973-1974. Sveriges Television.

[8] Cunningham, A. E. & Stanovich K. (1990). Early Spelling Acquisition: Writing Beats the Computer: Journal of Educational Psychology, 82, 159-162.

[9] Longcamp, Marieke, Roth, Anton, Jean-Luc, Muriel & Velay, Jean-Luc (2003). Visual presentation of single letters activates a premotor area involved in writing. NeuroImage, 19, 1492-1500.

[10] McCardle, P., Scarborough, H. S., Catts, H. W. (2001). Predicting, Explaining,and Preventing Children’s Reading Difficulties. Learning Disabilities Research & Practice, 16, 230–239.

[11] SBU (2014). Dyslexi hos barn och ungdomar. Tester och insatser. En systematisk litteraturöversikt. SBU-rapport nr 225. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering.

[12] Adams, M.J. (1990). Beginning to Read. Thinking and learning about print. Cambridge Mass.: The MIT Press.

[13] Fälth, L., Gustafson, S., Svensson, I. (2017). Phonological awareness training with articulation promotes early reading development. Education, 137. 261-276.